letthereberock

Jag sitter och läser på nätet om kvinnor som lämnar män, till män: få kvinnor lämnar ett levande förhållande. 70% av alla separationer är pga kvinnans initiativ. Mannen kanske säger att "men jag har ju gjort allt för henne". Det handlar inte prestationer enligt mig. Det handlar om att vara närvarande, vad får exempelvis min partner att bli glad och le. Man kan göra allt för en annan person men samtidigt vara känslomässigt inkompetent. Kärlek handlar inte om att ställa upp att skjutsa etc. Det kan likväl en kompis göra. Kärlek är någonting helt annat. Jag känner allt oftare att det känns ovärt att träffa vissa människor eftersom deras telefon upptar stora delar av tiden man träffar dom. Alltså är dom inte intresserad av att träffa mig eller höra vad jag har att säga, så varför ska jag umgås med någon som bara tar min energi? Vi har så svårt att visa känslor och vara närvarande vilket är sjukt trist. Jag minns aldrig att man satt med telefonen när man var yngre och umgicks med vänner. Vad gjorde man då? Jo man gick på promenader och snackade, lekte, spelade fotboll/basket, tittade på film, läste i kamratposten eller OKEJ. Man verkligen umgicks! Vad får man höra av barnen i skolan idag? Jo, det och det spelet på I-paden är roligt. Är ni aldrig ute och leker? Nej. Herregud! Vad är det som händer? Jag var ute och lekte tills jag började åk 7.

 

Nu spårade det ur lite men det här har lett till att man inte uppmärksammar den andre personens känslor. Hur gjorde ni i börjar på erat förhållande? Satt man inte och pratade i timmar? Visst är det härligt när dom stunderna kommer? När man bara pratar & pratar och det tar aldrig slut. Då känner man sig verkligen sedd och uppskattad för den man är. Så snälla befolkningen, se varandra. Prata med varandra. Kramas. Pussas. Hånglas. Gör vad fan ni vill men ta och släpp den där dumma saken som hindrar kärleken! <3